Tyst bön

Såg tre program om tystnad på SVT för ett tag sedan. Några munkar utmanade fem britter, från helt olika bakgrund – att finna sig själva och Gud genom att göra plats för tystnad.

Genom tre program fick jag följa dessa människors ojämna kamp att skapa plats för tystnad i sina liv. En ganska tråkig utmaning, kan tyckas.

Ändå blev jag starkt berörd av det som dessa människor berättade. När de sökte sig inåt, kom de i kontakt med sina själar. När de kom i kontakt med sina själars innersta, kom de till slut även i kontakt med Gud. Den person som fick de starkaste gudsmötena, var den framgångsrike företagaren som från början var ateist.

Berörd som jag blev av programmen, bestämde jag mig för att testa själv. Idag är fjärde dagen som jag tänder ljus, stänger av mobiltelefon och allt annat som kan störa. Sedan sätter jag spisklockan på 20 minuter och slår mig ner i soffan…

Wow, säger jag bara!

Först far tankarna runt som popcorn. Sedan börjar jag höra ljuden omkring mig som jag inte vanligtvis lyssnar till. Sopnedkastet, vinden i tallarna och ett barn som gråter i lekparken. Till slut stillar sig själen, och mina tankar går till Gud och hans fantastiska skapelse.

”Det gick snabbt”, tänker kanske du? Att mina tankar riktar sig mot Gud beror nog på att jag redan har mitt hjärta hos honom. Men ändå…

Jag utmanar dig som läser detta att testa 20 minuters tystnad om dagen – i en vecka!

Vad har du att förlora?
//Mia

Ps) Vill du testa om Gud svarar på bön, kan du mejla till webbkyrkan@gmail.com. Vi är ett gäng som ber tillsammans varje dag. Ofta får vi svar…

 

 

 

Livets frågor

Varje människa är en historia. En alldeles unik historia av tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter som inte finns någon annanstans. Alla har vi våra begåvningar och intressen. Vi lever i en tillvaro som kännetecknas av mångfald.

Samtidigt finns det enande faktorer mellan alla människor. Vi bär alla på en längtan efter att bli förstådda, uppskattade och älskade. Vi känner ungefär likadant inför olika händelser i livet. Vi ställer alla liknande frågor kring livet, Gud och verkligheten: Finns Gud? Vad händer efter döden? Varför finns det så mycket ondska i världen? Den fråga som de flesta människor i vårt samhälle idag brottas med är förmodligen frågan om meningen med livet – ”Varför gjorde sig universum besväret att existera?” (Stephen Hawking). Vi delar samma verklighet och kan alla känna fruktan över det oundvikliga i att vi alla en dag ska vara ”en av dem som levat för länge sedan” (Lagerkvist).

Filosofin har ända sedan människan dödförklarade Gud försökt hitta ett svar som kan förklara hela tillvaron, men hon har inte lyckats. Många människor tror därför inte längre på ideologier och tankar som försöker ge ett övergripande svar på hela tillvaron. Man tror inte längre att förnuftet och tanken ska kunna hjälpa en att finna svaret. Kvar finns därför bara de andliga upplevelserna. De har blivit västvärldens sätt att lindra de värsta existentiella smärtorna.

Jag tror vi måste börja söka efter sanningen igen. Den sanning som är logisk, som stämmer med verkligheten och som går att leva med under dygnets alla timmar. Vi får inte bara leva för stunden och rätta oss efter de trender som ligger i tiden, för ”den som gifter sig med tidsandan blir snart änka” (Göthe).

Bloggposter och film om Livets frågor:
Sommaren är inte slut
Varför finns det ondska 
Alla människor är födda onda
Har ditt liv blivit svårt?
Riktning viktigare än rätt väg
Dags att ha ett snack med Gud?

Finns gud?

Människans religiösa/andliga/existentiella behov är ett djupt mänskligt, globalt och historiskt väldokumenterat faktum. Religion har funnits i alla tider och i alla kulturer. Hur ska då detta behov förklaras? Låt oss ställa två förklaringar mot varandra: Den teistiska (den gudstroende) mot den ateistiska (gudsförnekaren).

Teisten kan förklara det så här: Tänk på alla behov vi människor har. Varje behov motsvaras av ett sätt i verkligheten varpå detta behov kan mötas och tillfredsställas. Vi är törstiga – och det finns vatten; vi är hungriga – och det finns mat; vi har behov av kärlek och gemenskap – det finns andra människor ; vi har behov av sex – det finns två kön osv. Varje genuint behov motsvaras av något i verkligheten.

Detta betyder förstås inte att jag får ett glas vatten i handen så fort jag blir törstig. En del törstar ihjäl, en del svälter ihjäl, en del förblir ungkarlar hela livet – men det är inget argument för att dryck, mat, eller sexuell kärlek inte existerar. Behov är en kraftfull signal för att det finns någonting där ute i verkligheten som kan möta behovet.

Varför skulle då inte det religiösa behovet motsvaras av en ”religiös verklighet” som på djupet tillfredsställer? Teisten har helt enkelt svårt att tro att en så fundamental del av mänskligt liv inte skulle motsvaras av någonting verkligt, när nu alla andra behov verkar göra det.

Ateisten kan förklara det så här: Evolutionen säger, enkelt uttryckt, att de välanpassade livsformerna överlever och vidareutvecklas, medan de dåligt anpassade går under. Denna princip har styrt utvecklingen. Människan har fått förmågan att tänka rationellt.

Den förmågan har högt överlevnadsvärde men hon har extrapolerat den och tillämpat den på områden där det inte finns några svar: Vad är orsaken till universums existens? Varför finns människan? Vad är syftet med min existens? Människans förmåga att tänka rationellt har högt överlevnadsvärde när det gäller praktiska frågor (om t.ex. matlagning och jakt) men ger henne samtidigt denna olyckliga bieffekten att hon kan ställa en del meningslösa frågor, som t.ex. religiösa frågor.

Vilken förklaring är bäst? Det är självklart så att den som tror på Gud finner den teistiska förklaringen rimligast medan den som inte tror på Gud finner den ateistiska förklaringen rimligast. Men om vi ska vara intellektuellt ärliga får inte vår tro/otro på Gud styra oss i valet av vilken förklaring som är mest rimlig. För då förutsätter vi ju vad som ska bevisas. Låt oss med detta i bakhuvudet fundera på de båda alternativa förklaringarna.

Teistens förklaring utgår från att behov i en överväldigande mängd av fall motsvaras av en i verkligheten möjlig behovstillfredsställelse och att det därför är rimligt att även det religiösa behovet gör det. Vi betvivlar inte våra behov i vanliga fall, så därför måste vi ha synnerliga skäl att betvivla vårt behov i detta specifika fall. I avsaknad av sådana skäl blir det religiösa behovet ett tydligt indicium för Guds existens.

Ateisten svarar då: ”Ja men det kan ju ha gått till så här istället” och ger så sin evolutionistiska förklaring. Men på vilket sätt slår det mot teistens förklaring? Evolutionen utesluter ju inte Gud! Gud kan ju ha skapat genom evolutionen och på så sätt sett till att alla människans behov (fysiska, psykiska, religiösa osv) motsvaras av något i verkligheten. Evolutionen i sig utesluter inte Guds existens. Endast ateistisk evolutionism utesluter Gud, men då har man just förutsatt vad som skulle bevisas.

Så evolutionen som alternativ förklaring ger oss i sig inga skäl att förneka det rimliga i teistens förklaring. Endast ateismen själv, inte ateistens alternativförklaring slår mot teistens förklaring. Därför står rimligheten i teistens förklaring kvar såsom ett indicium på Guds existens.
Bloggposter och film om Finns Gud?:
Vad tror du?
Debatt: Finns Gud?

 

 

Vad är sant?

I dag tänker allt fler att sanningen är relativ. Man ser inte längre de olika skillnaderna mellan t ex kristendom och buddhism som ett problem eller motsatsförhållande. I stället menar man att kristen tro är bra för den kristne, medan buddhisten har hittat sin sanning i buddhismen. När en kristen talar om sin tro som Sanningen ses han som intolerant och alltför anspråksfull. De exklusiva anspråk som kristendomen gör bekräftar bara den västerländska kulturens högmod. Ytterst, menar man, leder alla vägar till samma slutmål.

Jag skulle vilja kommentera också detta sätt att tänka. Det är nämligen både ologiskt och felaktigt. Först kan vi se på begreppet anspråk. En bild som relativister ofta tar, för att förklara sin ståndpunkt, är John Godfrey Saxes ”De blinda männen och elefanten”: Sex blinda män befinner sig i ett rum. I rummet står en elefant. Männen, som ska illustrera de olika världsreligionerna, har letat sig fram till olika delar av elefanten. En man står och håller om elefantens ben, en annan om snabeln, en tredje om svansen o s v. Alla beskriver de sanningen på olika sätt: en trädstam, en orm, ett rep etc. Tanken här är att de olika religionerna funnit olika delar av sanningen och därför bör lyssna till och bejaka varandras åsikter för att på så vis öka sin kunskap om sanningen. Problemet med bilden är emellertid den ”tolerante relativistens” position. Han är nämligen den ende som sluppit bindel. Relativisten ser. Samtidigt som han påpekar att ingen kan göra anspråk på att se hela sanningen är det just det han själv gör. Han har så att säga sett att sanningen är en elefant medan alla andra bara funnit delsanningar. Mitt sanningsanspråk är inte ett dugg större än relativistens.

För det andra är det relativistiska tänkandet självmotsägande. Redan det grundläggande påståendet att ”Allt är relativt” innehåller nämligen en objektiv sanning – att allt är relativt. Om det är objektivt sant att det inte finns någon objektiv sanning, är det inte objektivt sant att det inte finns någon objektiv sanning.

Den tredje saken som kan konstateras är att om man försöker sammanfoga alla religioner, får man problem med religionernas egna sanningsanspråk. Vid ett ytligt betraktande kan man få intrycket att de olika religionerna är oerhört lika varandra. Men om man ser lite närmare på religionerna inser man snart att det påståendet är lika ogrundat som att exempelvis Beethovens, Bachs, Händels och Vivaldis musik låter likadant. Som exempel kan vi se på en av de mest grundläggande frågeställningarna, nämligen den metafysiska frågan (vad som är tillvarons yttersta grund). Hinduismen talar här om en opersonlig kraft som omfattar allt. Islams Gud är en och personlig. Kristendomens Gud är enig evig gemenskap. Ateisterna menar att Gud inte finns överhuvudtaget, och inom den nordiska och grekiska mytologin har man många gudar. Med andra ord: de olika religionernas påståenden utesluter varandra. Gud kan inte vara både en och ingen och många samtidigt. De olika påståendena går inte att sammanjämka. För att använda elefantbilden: de olika religionerna beskriver inte ens samma ”elefant”. Man inser ganska snart att om det alla religionerna påstår är sant, skulle världen vara bra galen.

Jag och en kompis satt en gång och samtalade med en kvinna i Stockholm. Hon var hindu och hade en relativistisk syn på sanningen – hon trodde alltså inte att det fanns något som var absolut sant. Vi frågade henne därför hur hon löste det intellektuella problem som uppkom när hon försökte sammanfoga Bibelns lära om att Gud har en son med islams lära att Gud inte kan ha någon son. Svaret kom omedelbart: ”Ja, jag bryr mig inte så mycket om det intellektuella. Jag väljer i stället att gå in i mig själv.” Den som funderar ett tag över konsekvenserna av ett strikt relativistiskt sanningsbegrepp inser snart att denna väg är en av de mest effektiva för den som vill nå absurditetens klimax.

I den här diskussionen ska det också påpekas att det inte är vi kristna som gett kristendomen ett exklusivt sanningsanspråk, och vi kan lika lite ändra på det som vi kan ändra på naturlagarna. Vi står alla inför ett val – ska vi tro (att ha rimliga skäl att förmoda) att Bibelns anspråk är sanna eller inte? Min övertygelse är att Gud är Sanningen oavsett om människor förnekar honom eller ej. Jag tror att Gud finns och att han regerar överallt, även där han inte erkänns.
Bloggposter och film om Vad är sant:
Skäl att tro – vad är sant?
Finns det något absolut sant?
Varför tro att Jesus uppstod?

Tro och vetenskap

Alldeles för många avvisar kristendomen utan att först ha undersökt källan, Bibeln. Detta beror i hög grad på två områden som under 1900-talet utmanat kristendomen: vetenskapen och sanningsbegreppet. I vetenskapens namn har man dödförklarat Gud, och ett absolut sanningsanspråk ses som intolerant.

Under några decennier har vetenskapen, med rätta, haft mycket hög status i västvärlden. Människor tror på nästan allt vetenskapen säger, och det gäller inte minst den vetenskapliga synen på mänsklighetens tillkomst. När jag som kristen berättar att jag tror på en skapelse, blir det därför ofta en livlig diskussion. De flesta människor menar att evolutionsteorin är vetenskapligt bevisad – och somliga menar till och med att vetenskapen har bevisat både att kristendomen inte är sann och att Gud inte existerar. Även de kristna har olika syn på hur världen kommit till. Skapelseberättelsen är ingen vetenskaplig avhandling och hur den ska tolkas kan naturligtvis diskuteras. Om jag tror på en skapelse eller är evolutionist säger ingenting om min relation till Gud. Jag vill dock ge några korta kommentarer och invändningar mot evolutionsteorin för att förklara varför jag – trots vetenskapens slutsatser – valt att tro på en skapelse.

För det första är det viktigt att slå fast att Gud inte går att undersöka med vanliga vetenskapliga metoder. Vi kan inte undersöka Gud i ett laboratorium. Vetenskapen kan varken uttala sig om Guds existens eller om hans icke-existens. Om Gud finns, finns han oberoende av vad vetenskapen säger. Bara för att man exempelvis vet hur en väckarklocka fungerar så kan man inte räkna bort urmakaren. På samma sätt kan vi inte hävda att Gud inte finns, bara för att vetenskapen lyckats förklara många sidor av hur tillvaron är beskaffad.

För det andra är det viktigt att definiera vetenskapens kompetensområde. Inom exempelvis biologin arbetar man med experiment och undersöker fakta och företeelser i nutid. Biogonin (läran om livets uppkomst) arbetar däremot med betydligt mer osäkra fakta. Vi rör oss i förhistorisk tid och kan därför inte göra observationer. I stället måste vi försöka sortera de fakta vi har och inser då snart att vi kan tolka materialet på flera olika sätt. Vetenskapen är inte objektiv. Vi människor är oerhört präglade av vår världsbild. Den anger i regel direkt inriktningen för hur vi tolkar det tillgängliga materialet. Skulle vi exempelvis lägga alla fossil som man har hittat på ett golv, och sedan låta vetenskapsmännen försöka komma fram till en gemensam tolkning, kommer vi säkert att märka stor oenighet. Vi inser nämligen ganska snart hur mycket våra filosofiska och religiösa uppfattningar (och om vi är skapelsetroende eller evolutionstroende!) påverkar vår tolkning.

Den tredje kommentaren jag vill göra gäller sannolikhetsläran. Faktum är att sannolikheten för att allting har uppkommit av en slump är oerhört låg. Någon har räknat ut att sannolikheten för att slumpen skulle kunna koppla samman de 2000 enzymer som livet är beroende av, är lika stor som om att slå 50 000 sexor i följd med en tärning. Fred Hoyle, en brittisk kosmolog, har jämfört sannolikheten med att en tornado som blåser genom ett skrotupplag slumpmässigt skulle sätta ihop en Boeing 767. Sannolikheten för att livet uppkommit av sig självt är ännu mycket lägre.

En fjärde sak som bör nämnas är att vetenskapen på många sätt förklarar hur tillvaron fungerar, men aldrig meningen eller syftet med den. Den kan exempelvis förklara hur man tillverkar en bomb, men aldrig hur den bör användas eller vem den bör riktas mot. För att bygga ett samhälle har vi behov av något utöver vetenskapen, och således kommer vetenskapen heller aldrig att kunna göra Gud överflödig.

Min övertygelse är att det även för en evolutionist skulle underlätta om han tog med Gud i bilden. Det är faktiskt på många sätt enklare att tro på en Gud än på en blind slump. Om Gud finns, så finns det egentligen ingenting som säger att han inte skulle kunna skapa världen. För mig talar därför skapelsens skönhet och mångfald starkt för Guds existens. Det finns en formgivning, en design, som vore märklig om det inte fanns en tanke bakom den. Jag tror att Gud finns och att han har skapat en rationell och ordnad tillvaro. ”Gud är skönheten och hela jorden är full av hans härlighet.
Bloggposter och film om Tro och vetenskap:
Tro och vetenskap är vänner
Finns det skäl att tro?
Jesu uppståndelse ur ett vetenskapligt perspektiv
Varför tro att Jesus har uppstått från de döda?

Vem är gud?

Frågan om vem Gud är, är egentligen omöjlig att besvara. Gud är större än vad vi någonsin kan föreställa oss. Han har all makt, han vet allt, han är oändlig och evig. Han är upphöjd över allting och omöjlig att greppa. Trots det kan vi, utifrån vad Gud uppenbarat om sig själv, säga något sant om vem han är.

Utgångspunkten är att Gud är personlig. Han är inte bara en andlig kraft, utan han är en levande, aktiv och kreativ Gud. Gud är en tänkande Gud. Han är logisk och rationell. Hade han inte varit det skulle vi inte kunna lita på ett enda av hans löften.

Alltför ofta tänker vi oss Gud som en snäll och något ”mesig” gammal farbror. Men en sådan ”mys-gud” stämmer inte alls med den kristna bilden av Gud. Gud är nämligen fullkomlig på alla plan. Han är helig och kärleksfull. Det finns därför en paradoxal dubbelhet hos Gud i mötet med en syndare. Gud älskar människan så högt att han inte kan uthärda det onda som förstör hans tanke med henne. Men detta onda har sitt ursprung i människan själv. Så när Gud möter en människa gör han det med en oerhörd vrede över den ondska som finns i en människas liv. Men han gör det också med en enorm kärlek, en kärlek som nådde sitt klimax när Jesus dog på Golgata. Gud var beredd att själv dö i vårt ställe för att relationen skulle kunna återupprättas. Gud hatar synden men aldrig syndaren, och han är angelägen om oss och följer oss med ett brinnande engagemang.

Även om Gud är mycket större än vi kan fatta vill han ha en nära relation till oss. Gud är inte ett med sin skapelse, men han är närvarande i hela skapelsen och uppehåller allt med sin makt. Han är djupt känslomässigt engagerad i hela sin skapelse. Han vill att vi ska komma till honom, lära känna honom, ja rent av ha en relation med honom. ”Gud vill övervinna det frusna hjärtat med kärlekens värme.”

Bloggposter och film om Vem är Gud?:
Ett brev från Gud
Är Gud ett omoraliskt monster?
Hur kan vi känna Gud?

Vem är Jesus?

Jag lärde känna Jesus redan som barn. I söndagsskolan sjöng vi ”Jesus älskar alla barnen” och lyssnade till berättelser medan söndagsskolläraren satte upp flanellografbilder, och jag lärde mig att be till Jesus. Jesus var något som jag förknippade med saft och kakor och guldstjärnor för flitig närvaro.

En bild jag minns speciellt från söndagsskolan är ett porträtt av Jesus i olja, som hängde på den grå betongväggen. På tavlan hade han långt, böljande hår. Jag hade aldrig sett någon man med ett sådant hår. Ansiktet var smalt och vackert. Hyn var ljus och han hade ett vaxartat utseende. Han var klädd i en purpurröd mantel, och konstnären hade lagt ner mycket arbete på att få fram spelet av ljus och skuggor i mantelvecken. I famnen höll Jesus ett litet sovande lamm. Jag brukade föreställa mig att det var jag som var lammet och hur underbart skönt det skulle vara att få ligga där.

För ett tag sedan läste jag en bok som författaren Charles Dickens skrivit på äldre dagar för att presentera en sammanfattning av Jesu liv för sina barn. I boken framträder bilden av en snäll barnjungfru med viktorianska drag, som klappar små flickor och pojkar på huvudena och ger dem förmaningar i stil med: ”Barn, ni måste vara snälla mot mamma och pappa.” Spontant associerade jag till den söndagsskolebild av Jesus som jag växte upp med: En utslätad personlighet som alltid var snäll och överseende och aldrig brusade upp – en slags jultomte-Jesus. Som barn tyckte jag att det var skönt och trösterikt att tänka mig honom så.

När jag så småningom gick på bibelskola träffade jag på en annan sorts bild. En tavla som var populär på den tiden visade Jesus med utsträckta händer, svävande över FN-huset i New York. Här var den ”kosmiske Kristus”, alltings ursprung och den fasta punkten i ett föränderligt universum. Det här var en gestalt som låg ganska långt ifrån min barndoms ömma fåraherde med lammet i famnen.

Frågor började att dyka upp hos mig som det aldrig föll mig in att undra över när jag var barn. Hur kunde man korsfästa någon för att han lärde ut att man ska vara snälla mot varandra? Vilken regering skulle våga avrätta jultomten?

Historikern HG Wells har sagt så här: ”Mer än 1900 år efteråt ser jag, som personligen inte ens kallar mig kristen, hur historiens gång oundvikligen kretsar kring denne specielle mans liv och personlighet… Den fråga en historiker ställer för att avgöra en enskilds persons betydelse lyder ‘Vad lämnade han efter sig som har fortsatt att växa?’ Fick han människor att börja tänka i nya, friska banor med en kraft som bestod långt efter att han själv lämnat dem? Jesus går som klar etta ur ett sådant test.” Man kan uppskatta storleken av ett fartyg som passerat utom synhåll genom att titta på de svallvågor det lämnar efter sig.

Men…  jag skriver inte om Jesus bara för att han är en märkvärdig person som förändrade historien. Jag känner mig inte frestad att skriva om Julius Caesar eller den kinesiske kejsaren som lät bygga kinesiska muren. Jag dras med en oemotståndlig kraft till Jesus, därför att han har åstadkommit en vändning i livet – alltså i mitt eget liv. ”Jag säger er, den som bekänner mig inför människorna, honom skall jag bekänna inför Guds änglar”, sade han. Enligt Jesus är det min attityd till honom som är avgörande för mitt öde i all evighet.

Ibland accepterar jag Jesu djärva anspråk utan vidare. Men jag måste erkänna att det händer att jag undrar vad det kan ha för betydelse för mitt liv att det levde en man på en plats som heter Galileen för tvåtusen år sedan. Hur kan jag komma till rätta med denna inre spänning mellan tvivel och kärlek?

Om jag ändå fick höra Guds röst i stormen och fick en chans att prata direkt med honom, som Job gjorde! kan jag tänka ibland.

Ordet har talat, inte genom en stormvind utan genom en människas stämband, en jude i Palestina. Gud tog gestalt i Jesus och lade sig bokstavligt talat ner i form av ett kors på världens obduktionsbord till allmän beskådan för alla tvivlare som under historiens gång velat dissekera och undersöka honom. Inklusive mig själv.

Det har slagit mig att alla de mer eller mindre förvrängda teorier om Jesus som spontant har växt fram sedan den dag han dog på korset, faktiskt bekräftar den enorma risk Gud tog när han lade sig ner på obduktionsbordet – en risk som han verkar att ta med upphöjt lugn. Var så goda och undersök mig. Testa mig. Det är du som avgör.

Phillip Yancey
Ur boken ”Den Jesus jag aldrig känt”

 

 

 
Bloggposter och film om Vem är Jesus?:
Vad är det bästa med Jesus?
The Passion of The Christ (hela filmen)